Det är som mörkast precis innan det ljusnar

Och kanske som vackrast och mest bitterljuvt precis innan det mörknar, eftersom vi då är medvetna om det ljus och den dag vi fått uppleva och som aldrig kommer igen.

Snön yr utanför fönstret och himlen är ett enda vitt dis. Februari månad, och våren känns fortfarande avlägsen och svår att föreställa sig. För några få dagar sedan: Sol! Något som lättade inombords, som när en liten strimma ljus tränger igenom det tjocka molntäcket efter veckor då himlen tycks konstant grå – plötsligt en antydan till klarhet och en känsla av livet som kommer åter.

Sedan mörker igen. En känsla av vilsenhet, uppgivenhet och frustration över känslan av att vara fast. Igen. Livet som fortsätter att försöka lära mig det jag ännu inte kan, ännu inte förmått acceptera. För ingenting försvinner innan det har lärt oss det vi behöver veta, utan det fortsätter bara att dyka upp i olika skepnader, men med samma obönhörliga sanning. Just den som jag inte vill kännas vid.

Insikten kristallklar. Inombords ett hest skratt. 

”Lilla älskling, det spelar ingen roll om du är i New York, på Bali, i Costa Rica – eller lilla Nyköping – så länge du envist vägrar möta det du inte vill kännas vid fortsätter det att komma tillbaka. Igen och igen.”

Och du känner dig fast. Den där obehagliga känslan, och den efterföljande automatiska responsen – viljan att fly in i vad som helst som ger lindring, om så bara för en stund; glass, serier, nervösa rörelser, telefonscrollande, ångestsurfande…

Åh, att hålla människan, den lilla människan, med kärlek! Prata snällt till lilltjejen är hon är rädd. Lägga ner vapnen och, precis som i berättelsen om Buddha, omvandla svärden och pilarna – särskilt de jag så ofta riktat mot mig själv – till blommor. Hysa tillit till allt det som sker, allt det som är i rörelse, som växer, men ännu inte syns.

För vem har sett ett träd växa? som en klok man sa. Vem har sett dess rötter sprida sig under marken? Vem har sett den första snödroppen när den blygt sticker upp sitt vita huvud ovan jorden?

Så våga ha tillit. Våga tro på det som ännu inte syns. Det som ännu inte finns. Våga ha modet att möta det som ständigt kommer tillbaka – det som livet vill lära dig – med nyfikenhet, icke dömande och med ena handen stadigt vilande på hjärtat.

Så hur kommer det sig då att det är som mörkast precis innan det ljusnar?

För utan mörkret skulle vi inte kunna uppfatta ljuset.

Med kärleksfull vänlighet,

Josefin

En inbjudan till att reflektera 

Januaris reflektionsfråga:  Vad återkommer hela tiden i ditt liv som du helst inte vill kännas vid – och framförallt, vad kan det lära dig?

Månadens citat:  There is a crack in everything, that’s how the light gets in” – Leonard Cohen

Månadens låt: Anthem, Leonard Cohen

På gång 

Jag håller i Compassion Yoga onsdagar jämna veckor kl. 16.30 och Feminine Flow onsdagar ojämna veckor kl. 16.30 på SannYoga i Nyköping.  

Vill du hjälpa mig att sprida kärleksfull vänlighet, visdom och inspiration? Dela den här texten med åtminstone en person (eller vidarebefodra mejlet) och gå in och följ Blomstra helhetsterapi på Facebook.  

Länkar: 

Anmäl dig till mitt nyhetsbrev genom att mejla blomstra@josefinekstrom.se eller på hemsidan. (Får du inget bekräftelsemejl? Kolla skräpkorgen och kom ihåg att godkänna din prenumeration) 

Gå på Compassion Yoga eller Feminine Flow med mig 

Boka ett kostnadsfritt utforskande Blomstra-samtal med mig .

Anmäl intresse till mina kommande onlinekurser ACT för hälsa och välmående – grunden för ett blomstrande liv och Bli din egen bästa vän – ett program för att utveckla självmedkänsla och leda sig själv (baserat på CFT, Compassionfokuserad Terapi) genom att mejla mig på blomstra@josefinekstrom.se.

Läs mer om hur jag arbetar på www.josefinekstrom.se