Om ChatGPT som vår tids orakel i Delfi – och om hur du navigerar dig framåt genom livet med både kärleken och förnuftet vid din sida.

Hur gör du för att finna din väg i en oviss värld?

När du känner dig rådvill och varken vet ut eller in, kan du påminna dig om att det “mitt i skogen finns en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, som diktaren Tomas Tranströmer skriver. Men han hade å andra sidan inte tillgång till chatGPT – vår tids version av oraklet i Delfi – bara med en betydligt smidigare GPS-funktion! För vi behöver inte bege oss till Apollons tempel, offra getter och kleta ner händerna med blod. Nej, istället kan vi bekvämt ligga kvar i vår säng med vår ångest och ta fram telefonen fastän vi vet att man inte borde, och ställa de där svåra frågorna som lämnar en just rådvill.

Det har åtminstone jag gjort. Speciellt stunder och nätter när jag legat sömnlös och undrat vilken väg jag skulle välja, med en hjärna som inbillar sig att den löser problem, när allt den egentligen gör är att gå i cirklar. För snart är tankarna tillbaka i samma tilltrasslade knut som tycks så förtvivlat svår att lösa upp. Och timmarna går och kroppen bönar efter sömn medan hjärnan fortsätter med den OS-gren där den har vunnit alla guldmedaljer: Problemlösningen. Den sysselsättningen är närmast att likna vid att springa ett ultramarathon utan slut, som inleds med sökandet efter moderns bröst och slutar först med det sista rosslande andetaget. Så djupt inpräntad i vår mänskliga natur är den. Om problemlösningen är verklig och konstruktiv eller inbillad och ångestdriven spelar mindre roll. Så länge hjärnan kan intala sig att den åtminstone gör någonting för att lösa problemet är den tillfälligt nöjd. För ibland är aktiviteten snarast att likna vid att sätta hjärnan på ett joggingband. Den kommer visserligen ingenstans, men gör i alla fall av med energi på att försöka komma någonstans. 

Men visst är det behändigt att istället för att göra den där oftast obekväma resan från huvudet ner i kroppen, vända sig till något så rationellt och artificiellt – så långt från kroppsligheten och de kletiga känslorna man kan komma – som AI. Den artificiella intelligensen visar sig dessutom vänlig och till synes inkännande när den speglar min frustration och det svåra i beslutsfattandet, för att sedan skapa tabeller med för- och nackdelar med varje beslut.  Artigt undrar den om jag vill att den ska göra en plan inför hur jag ska gå tillväga de kommande veckorna. Till på köpet med små fiffiga rutor som jag kan checka i (sånt dopamingodis gillar ju hjärnan) för varje konkret steg jag tagit. Ja, riktigt användbar är den då! Och det menar jag verkligen. När den rationella hjärnan inte vill vara särskilt rationell, och känslohjärnan mest går på autopilot och navigerar för att undvika obehagliga känslor (rädsla, ångest, oro, ovisshet ur vägen tack!) då kan lite extern rationalitet fylla samma funktion som de röda flaggorna som markerar vägen framåt genom den snåriga terrängen på ultraloppet och hindrar oss från att helt springa vilse.

Fast hur går det med den numera så hyllade intuitionen – också benämnd som den kroppsliga intelligensen – om vi alltid vänder oss till AI vid första antydan till själsligt skoskav? För de största besluten i livet, de mest avgörande vägvalen, fattas som bekant sällan med förnuftet som vägvisare. Förnuftet och rationaliteten hejar inte på när vi ska ta de stora sprången. De vill inte att vi ska förlora fotfästet och riskera att hamna vilse. De bryr sig inte lika mycket om ifall vi förlorar oss själva istället, för att parafrasera Kirkegaard. Nej, de riktigt stora besluten är alltid sprungna ur känslan. Ur den där delen av hjärnan – känslohjärnan – som det har hänt väldigt lite med sen vi sprang runt på savannen och det verkligen inte blev någon biff om vi inte fällde bytet själva. 

Jag minns särskilt berättelsen om Charles Darwin – ja, ni vet den stora vetenskapsmannen bakom Om Arternas uppkomst som orsakade ett jäkla rabalder när han la fram sin teori om att vi i själva verket härstammade från aporna och en gång i tiden hade hoppat fram och hoat på alla fyra där i Afrikas djungel. Med sina teorier orsakade han en total implosion av den tidens egocentriska världsbild helt i klass med den Copernicus ställde till med nästan 400 år tidigare när han påvisade att jorden faktiskt inte låg i centrum av solsystemet – och den som AI orsakar idag när den totalt brädar oss med sin intelligens. Charles Darwin stod nämligen inför det stora, livsavgörande beslutet om han skulle gifta sig eller inte. Som den rationella vetenskapsman han var radade han upp för- och nackdelar (han hade säkert använt Excelark om det hade funnits på den tiden) och hur han än ställde upp ekvationen kom han hela tiden till samma svar: Ett giftermål var ren idioti!  Familjelivet skulle göra anspråk på alltför mycket av hans värdefulla tid och mentala energi. 

Hur slutade då historien och vad fattade vår käre Darwin för beslut? För den oinvigde skedde följande: Charles Darwin gifte sig och fick 10 (ja du läste rätt: 10!) barn – varav sju som levde till vuxen ålder – som sprang runt och störde pappsen när han försökte formulera sina vetenskapliga insikter. Och ändå gick han till historien som en av de mest inflytelserika och banbrytande vetenskapsmännen någonsin. Ja, ni fattar poängen. Också de mest rationella låter känslohjärnan ta över ibland, när rationalitetens överblickbara vidder tar slut och ersätts av något annat. Något som visserligen kan behöva tyglas med en smula realism och förnuft – som en machete som väjer vägen framåt genom djungeln – men som ändå i sin essens inte kan kondenseras ner till för- och nackdelar utan att förlora sitt sanna väsen. 

Hur mycket lyssnar du till ditt hjärta, din magkänsla – ja, din intuition och kroppsliga intelligens – när du navigerar dig framåt genom livet och fattar beslut?

Det jag talar om är så klart kärleken. Kärleken och din längtan. Det som får just ditt hjärta att sjunga och som bidrar med meningsfullhet i ditt liv. Det som du inte gör för att vara rationell – för att det är “rätt” sak att göra, eller för att du tjänar pengar på det – utan sådant som du skulle fortsätta göra oavsett vad. Sådant som gör att du känner att du lever; drömmar som får förnuftet att skeptiskt utbrista: “Det där funkar aldrig!”. Samtidigt som kärleken, kreativiteten och lusten skickar virvelvindar av energi genom hela din kropp och får det att pirra så där underbart – och samtidigt lite läskigt – eftersom energin är så pockande, uppfodrande och kraftfull. För den vill ha dig att göra sådant som kräver mod – och som gör att du riskerar att förlora fotfästet!

För visst känns det i kroppen när det är ett “ja” eller ett “nej”. Ett “ja” känns som en expansion. Bröstet vidgar sig, det kittlar i magtrakten, nervositeten får dig att svälja en extra gång. Rädslan är närvarande, men nyfikenheten leder vägen. Och även om rädslan vill mota dig tillbaka till samma trygga landremsa som tidigare, känner du att du inte kan förbli kvar där med mindre än att du sviker dig själv. Så du vågar dig in i den svåröverblickbara djungeln. Du agerar helt irrationellt och låter förnuftet gifta sig med känslan.

Men ibland är det så många känslor där på en och samma gång, att det är svårt att känna vad som är vad. De olika viljorna inom dig har brottningsmatch och ena stunden är det ditt “ja” som har övertaget – för att i nästa ligga där knockad på sargen. Då kan det vara hjälpsamt med följande tankeexperiment: Om något inträffade som gjorde att du plötsligt INTE kunde göra det här skrämmande äventyret (resa till andra sidan jorden, gifta mig, gå på dejt, ta det nya jobbet…ja, du fattar), hur skulle du känna då? Är svaret lättnad? Då är det kanske inte rätt för dig just nu. Är svaret besvikelse och en känsla av kontraktion (bröstet sluts, andningen krymper, ångesten, dävenheten och missmodet tar vid)? Då är svaret troligtvis: KÖR! Ha tillit! Låt rädslan hänga med på äventyret, men som författaren Elizabeth Gilbert skriver: Låt den aldrig sätta sig i förarsätet!

Avslutningsvis kan det vara på sin plats med en liten nyansering. Intuitionen är varken att förakta eller höja till skyarna, lika lite som vi bör inrätta chatGPT som vår tids nya husgud och orakel. Forskning visar nämligen att intuitionen och våra känslor är kontextspecifika. Med andra ord, tolkar vi våra känslor genom att göra antaganden baserade på vad den specifika känslan i kroppen har signalerat tidigare i liknande situationer. Om du inte har varit i liknande situationer tidigare – eller råkar vara en sådan där huvudfoting som varken vill eller har särskilt mycket övning i att känna in kroppen – då är din förmåga att göra lyckade tolkningar minst sagt bristfällig. Den ledande känsloforskaren Lisa Feldman Barrett som har lagt fram teorin om konstruerade känslor beskriver risken med dessa tolkningar när hon avslöjar det dråpliga slutet på en till en början mycket angenäm dejt. Hela middagen kände hon nämligen det där lätta fjärilsfladdret i magtrakten och hjärnan kunde belåtet konstatera: “Wow, du gillar verkligen den här killen, Lisa!”.

För att några timmar senare utropa: Aldrig att jag träffar honom igen!”, när Lisa fann sig själv sitta hulkandes över en toalett med ett fjärilsfladder som avtagit i takt med att den illaluktande bruna sörjan i toalettskålen tilltagit.

Ungefär så enkelt kan vi lura oss själva. Hjärnan gör sin bedömning baserat på vad den erfarenhetsmässigt kommer fram till är mest sannolikt i den specifika situationen. Om hjärnan råkar vara ovanligt neurotisk blir därför det mesta rätt dystert.

Så vad är då lösningen? Hur kan förnuftet gifta sig med känslan?

Filosofen Bertrand Russell summerade det hela på ett träffande sätt när han uppmanade oss till följande:

“Live a life based on reason and guided by love.”

Till vårt “reason” fungerar AI ypperligt i många fall, men när det kommer till kärleken, till vår längtan – till de stora sprången i livet – ja då behöver vi något annat. För att överbrygga klyftan mellan hur vi lever idag och hur vi i framtiden önskar att vi skulle ha levt, då behöver vi ta känslan och modet till hjälp. För vad är det människor på sin dödsbädd ångrar allra mest? När sjuksköterskan Bronnie Ware intervjuade människor i livets slutskede var svaret som ständigt återkom följande: “Jag önskar att jag hade levt det liv som jag själv längtade efter, och inte det liv som förväntades av mig.”

Och det, kära läsare, behöver vi kanske visserligen förnuftet för att ta in – men kärleken och modet för att våga leva efter. 

Veckans citat: “Live a life based on reason and guided by love.”, Bernard Russel

Veckans låt: Trust, Alexia Chellun

Veckans reflektionsfråga: Vilken daglig handling eller vilket språng i livet som du drar dig för att göra tror du att ditt framtida jag hade varit tacksam över att du gjorde? Vad skulle kunna vara ett första litet steg mot att göra just det? Kom ihåg: Börja i det lilla och fira varje framsteg!

Metta (kärleksfull vänlighet) till dig som väljer att lägga din ändliga tid på att läsa! Hoppas att reflektionerna var till glädje för dig.

/Josefin