Josefin Ekström 11/20/25 Josefin Ekström 11/20/25

TORSDAGSREFLEKTIONER: Om att låta allt få rymmas (också ogräset) i den stora prunkande trädgården i olika färger som är DU

Handen på hjärtat: Jag har under större delen av mitt liv varit det många skulle kalla för en mycket ambitiös, disciplinerad – och framförallt “duktig” (jag ryser fortfarande lite när jag hör det ordet) – flicka. Låt oss säga att det visserligen har sina fördelar (den “duktiga flickan” presterar höga betyg i skolan, snabba kilometertider på milen och rutor på den hungriga magen), men samtidigt blir livet inte så fasligt roligt när rädslan för att misslyckas och förlora kontrollen styr livet. För den där rädslan manar till att stanna kvar i den berömda trygghetszonen – som visserligen känns just trygg och säker – men som inte innehåller särskilt mycket glädje, magi eller njutning.

För att göra en lång historia kort inträffade en dag något nytt och oväntat, nära nog häpnadsväckande i all sin enkelhet. Den inre kritikerns sylvassa kommentarer fick nämligen konkurrens av en annan röst i mitt inre som kärleksfullt viskade till mig: “Älskling, nu är det dags för förändring. Inget mer självskammande och att säga elaka saker till sig själv. Istället ska vi nyfiket testa att göra nya saker, eller åtminstone pröva att göra gamla saker på nya, mer lustfyllda sätt.”

Min inre krigarprinsessa (som mest krigat mot sig själv under större delen av sitt liv) och min inre buddhistnunna (som mediterat tusentals timmar och levt ett liv i sökande efter visdom) protesterade visserligen till en början. “Älskling” hit och dit kändes lika fluffigt och substanslöst som rosa sockervadd på cirkus – men så fel de hade! För den där inre vänliga och medkännande rösten banade väg för en helt ny varelse och ett helt nytt liv.

För en vacker dag var det en ny besökare som gläntade på porten till min inre trädgård. In svassade en sinnlig, sensuell – och lite skamlös (ja, just det SKAMLÖS) – kvinna iförd skira blomstermönstrade klänningar och rött läppstift. Ni kan ju tänka er reaktionen från övriga invånare i min trädgård.“Totalt opraktiskt!” påpekade krigarprinsessan och knöt snörena på löparskorna med dubbla knutar. “Åh, en sådan ytlighet!” mässade buddhistnunnan och gömde de rodnande kinderna bakom nunnedoket.

Men efter en tid av inre konflikter och motstridigheter kan jag gladeligen meddela att numera utgör den njutande kvinnan en livsviktig del av en harmonisk trio av samexisterande inre gudinnor, som alla på sitt eget vis uppmanar mig att leva livet till fullo; modigt, sårbart och med ett öppet hjärta!

Min förhoppning är att kunna hjälpa också dig – som kanske har en liknande bakgrund som jag, eller som likt de flesta brottas med självtvivel och en elak inre kritiker – att låta allt det som vill rymmas inom dig få utrymme att blomstra i en enda stor prunkande trädgård i olika färger!

Veckans reflektionsfråga: Vilka delpersonligheter ryms inom dig och hur kan du låta dem få samexistera i ditt liv?

Veckans citat: “Do I contradict myself? Very well then I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)”

– Walt Whitman, Song of myself

Veckans låt: Shedding skins, Fia

På gång: Jag håller i “prova på klasser” i Feminine Flow, min egenskapade, alldeles underbart kreativa och lustfyllda klass där vi flödar –“flowar”– fram och du får pröva att röra dig på nya sätt och har möjlighet att både nå in i djup stillhet och reflektion – men också komma i kontakt med den vilda, sensuella och otämjbara kvinnan inom dig.

DATUM: Onsdag 3/12 16.30-18.00, Onsdag 10/12 16.30-18.00, onsdag 17/12 15.00-16.30. Svara på mejlet om och när du vill komma eller anmäl dig. Donation: Kärleksfull vänlighet och 150 kr med Swish om du vill.

Vill du hjälpa mig att sprida kärleksfull vänlighet, visdom och inspiration? Dela den här texten med åtminstone en person (eller vidarebefodra mejlet) och gå in och följ mig på Instagram och Facebook genom att trycka på länkarna nedan.

Metta,

Josefin Ekström 11/13/25 Josefin Ekström 11/13/25

TORSDAGSREFLEKTIONER: Konsten att låta allt få vara precis som det är

I skrivande stund befinner jag mig uppe i förberedelserna inför en långresa till Costa Rica. Alla långresor av det här slaget triggar åtminstone min hjärnas kontrollbehov till max. För det finns så mycket som det går att oroa sig över. Så mycket som är okänt och så mycket som kan gå fel. Hjärnan försöker efter bästa förmåga planera för alla upptänkliga faror, men blir lätt utmattad på kuppen.

På en av mina många promenader lyssnar jag till läraren Joseph Goldstein i mina hörlurar. Han har så mycket klokt att säga. När jag famlar efter kontroll och har så svårt att släppa taget är det tröstande att höra honom påminna om att detta med att släppa taget, “letting go” istället kan ersättas med “letting be”. Att bara låta allting vara precis som det är. Det finns något så befriande med det.

I mitt liv är det så mycket som är ovisst just nu.Å ena sidan är det läskigt, speciellt för en hjärna som föredrar trygghet och säkerhet. Å andra sidan är det spännande, speciellt om man lyckas omvandla rädslan till nyfikenhet. För vad som helst kan hända när som helst. Så lyder livets betingelser. Men med tilliten vid vår sida kan vi luta oss in i det ovissa och ta ett litet steg i taget – i vetskapen om att vi inte behöver se hela vägen för att kunna ta nästa steg.

Veckans reflektionsfråga: Vad behöver öva på att låta vara precis som det är, just nu, istället för att kämpa emot det?

Veckans citat: “Simply trust, don’t the leaves flutter down just like that”

– haiku av Kobayashi Issa

Veckans låt: The art of letting go, Fia

Metta,

Josefin

Josefin Ekström 11/6/25 Josefin Ekström 11/6/25

TORSDAGSREFLEKTIONER: Om att bygga en business på kärleksfull vänlighet och en vilja att göra gott för andra

Den inre kritikern avfärdar såklart en sådan strävan om att kunna försörja sig på dylika idealistiska föresatser som både naivt och infantilt. Finns det verkligen en plats för visdom och vänlighet i en värld där all kunskap finns tillgänglig ett knapptryck bort och där allt verkar handla om att skrika högst och synas mest? Jag vet bara att för mig finns det inget annat sätt. Det måste komma från hjärtat och jag måste göra det helhjärtat. Det måste komma från det som på sanskrit kallas för “Boddhicitta” och som kan översättas som “the awakened heart”.

Större delen av mitt vuxna liv har jag tillbringat i sökandet efter just visdom och i en strävan efter att odla den kärleksfulla vänligheten – både mot mig själv och andra. Det har varit ett sökande efter det som består över tid och rymd, efter det som är universellt och för oss alla; den stora bilden och det vidgade perspektivet på tillvaron och vår existens

Varför? För att jag vill försöka förstå hur jag kan göra för att leva ett gott liv och göra gott för andra. Jag har sökt efter det som de gamla grekerna kallade för “eudaimonia” – eller mänsklig blomstring – och med Blomstra helhetsterapi vill jag dela med mig av frukterna av mitt sökande i förhoppningen att det kan hjälpa dig. Jag vill sprida just visdom och kärlek eftersom jag i all min naivitet ändå vill tro att det är just vad världen behöver ha mer av idag.

Veckans reflektionsfråga: Hur kan du dyka upp med lite mer kärleksfull vänlighet och lite mindre reaktivitet i ditt nästa möte? Livet är en lång serie av möten, och vi vet aldrig vilket som blir det sista.

Veckans citat: “Må boddhicitta, så dyrbar och sublim, uppstå där den ännu inte blivit till, och må den aldrig svikta där den uppstått utan hela tiden alltmer växa och blomstra. “

– Pema Chödrön

Veckans låt: Power of Kindness (FunkPharmMix)

Metta,

Josefin

Josefin Ekström 10/30/25 Josefin Ekström 10/30/25

Om att bjuda upp självtvivlet på en svängom på livets dansgolv

Inuti mig bor “självtvivels-Berit”. Ja, jag kallar henne så. Hon riktar ofta sitt långa pekfinger mot mig, hånler och säger med en röst som skär som ett rakblad genom mina fluffiga drömmar: “Du, tror du att du är något va?!? Komma här och kråma dig och dansa barfota i klänningar som visar mer än vad de döljer, leva ut, och dessutom tro att du kan inspirera andra till att göra detsamma. Nu förhäver du dig allt!”

(P.S. Om du vill bemöta det där pekfingret med ett uppåtriktat långfinger så håller jag i “prova på klasser” i “Feminine flow” på SannYoga i Nyköping, där du får möjlighet att verkligen bjuda upp livet till dans – bokstavligt talat. Mer om det senare.)

Men tillbaka till vår förtjusande Berit med sitt pekfinger och hånleende. För kanske känner du igen dig? Kanske har du en självtvivels-Berit boende i dig också, som visar sig så fort du försöker göra något svårt, något utmanande, något där du visar dig på styva linan. Då står hon där och avfyrar sina sylvassa kommentarer som pilar mot ditt längtande, bultande hjärta – medan du vinglar alltmer där uppe på din svajiga lina över till landet bortom det välbekanta och trygga.

Så käraste läsare: Om du har upplevt, eller upplever självtvivel, är du verkligen inte ensam! Men oavsett vad självtvivels-Berit och hennes charmerande kumpaner påstår så är sanningen denna: Du är visst något! Du är något alldeles speciellt som är DU och det är en häpnadsväckande lång rad av alldeles osannolika tillfälligheter som har resulterat i att du finns till och kan vingla fram längs den där linan från första början. Det är verkligen helt otroligt i ordets sanna bemärkelse!

Just därför vill jag uppmana dig till att lyssna till det där bultande, vilda, fria rebellhjärtat innanför bröstkorgen – vad har det att säga dig om hur du innerst inne vill leva din korta stund på jorden? För den överhängande majoriteten av jordens existenser har inte den möjligheten. Men DU som läser det här har det. Du tillhör med största sannolikhet de lyckligt lottade som kan låta livet expandera i alla möjliga oväntade riktningar, och som på ett eller annat sätt kan följa den längtan som har vuxit sig allt starkare i ditt bröst. Så ta chansen att visa dig lite på styva linan, vingla till litegrann. Om du faller är det inte hela världen. Det går att resa sig på nytt!

Veckans reflektionsfråga: Om du inte längre var rädd för att misslyckas, vad skulle du göra då som rädslan håller dig tillbaka från att göra idag?

Veckans citat: “Vishet är att ha så storslagna drömmar att man inte förlorar den ur sikte när man försöker nå dem”, Oscar Wilde.

Veckans låt: Daydream, Lily Menola

Och sist men inte minst: Om du har någon i din närhet som du tror skulle bli inspirerad av att läsa det här, tveka inte att dela texten. Min förhoppning är att sprida visdom, kärleksfull vänlighet (metta) och dela användbara verktyg för att så många kvinnor som möjligt där ute ska kunna blomstra i sin fulla kraft. Och i det ingår att våga bjuda upp självtvivlet på dansgolvet titt som tätt. För livet blir så mycket mer spännande, expanderande och lekfullt då – när vi vågar.

Metta,

Josefin

Josefin Ekström 10/21/25 Josefin Ekström 10/21/25

Om ChatGPT som vår tids orakel i Delfi – och om hur du navigerar dig framåt genom livet med både kärleken och förnuftet vid din sida.

*Hur gör du för att finna din väg i en oviss värld?*

När du känner dig rådvill och varken vet ut eller in, kan du påminna dig om att det “mitt i skogen finns en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, som diktaren Tomas Tranströmer skriver. Men han hade å andra sidan inte tillgång till chatGPT – vår tids version av oraklet i Delfi – bara med en betydligt smidigare GPS-funktion! För vi behöver inte bege oss till Apollons tempel, offra getter och kleta ner händerna med blod. Nej, istället kan vi bekvämt ligga kvar i vår säng med vår ångest och ta fram telefonen fastän vi vet att man inte borde, och ställa de där svåra frågorna som lämnar en just rådvill.

Det har åtminstone jag gjort. Speciellt stunder och nätter när jag legat sömnlös och undrat vilken väg jag skulle välja, med en hjärna som inbillar sig att den löser problem, när allt den egentligen gör är att gå i cirklar. För snart är tankarna tillbaka i samma tilltrasslade knut som tycks så förtvivlat svår att lösa upp. Och timmarna går och kroppen bönar efter sömn medan hjärnan fortsätter med den OS-gren där den har vunnit alla guldmedaljer: Problemlösningen. Den sysselsättningen är närmast att likna vid att springa ett ultramarathon utan slut, som inleds med sökandet efter moderns bröst och slutar först med det sista rosslande andetaget. Så djupt inpräntad i vår mänskliga natur är den. Om problemlösningen är verklig och konstruktiv eller inbillad och ångestdriven spelar mindre roll. Så länge hjärnan kan intala sig att den åtminstone gör någonting för att lösa problemet är den tillfälligt nöjd. För ibland är aktiviteten snarast att likna vid att sätta hjärnan på ett joggingband. Den kommer visserligen ingenstans, men gör i alla fall av med energi på att försöka komma någonstans.

Men visst är det behändigt att istället för att göra den där oftast obekväma resan från huvudet ner i kroppen, vända sig till något så rationellt och artificiellt – så långt från kroppsligheten och de kletiga känslorna man kan komma – som AI. Den artificiella intelligensen visar sig dessutom vänlig och till synes inkännande när den speglar min frustration och det svåra i beslutsfattandet, för att sedan skapa tabeller med för- och nackdelar med varje beslut. Artigt undrar den om jag vill att den ska göra en plan inför hur jag ska gå tillväga de kommande veckorna. Till på köpet med små fiffiga rutor som jag kan checka i (sånt dopamingodis gillar ju hjärnan) för varje konkret steg jag tagit. Ja, riktigt användbar är den då! Och det menar jag verkligen. När den rationella hjärnan inte vill vara särskilt rationell, och känslohjärnan mest går på autopilot och navigerar för att undvika obehagliga känslor (rädsla, ångest, oro, ovisshet ur vägen tack!) då kan lite extern rationalitet fylla samma funktion som de röda flaggorna som markerar vägen framåt genom den snåriga terrängen på ultraloppet och hindrar oss från att helt springa vilse.

Fast hur går det med den numera så hyllade intuitionen – också benämnd som den kroppsliga intelligensen – om vi alltid vänder oss till AI vid första antydan till själsligt skoskav? För de största besluten i livet, de mest avgörande vägvalen, fattas som bekant sällan med förnuftet som vägvisare. Förnuftet och rationaliteten hejar inte på när vi ska ta de stora sprången. De vill inte att vi ska förlora fotfästet och riskera att hamna vilse. De bryr sig inte lika mycket om ifall vi förlorar oss själva istället, för att parafrasera Kirkegaard. Nej, de riktigt stora besluten är alltid sprungna ur känslan. Ur den där delen av hjärnan – känslohjärnan – som det har hänt väldigt lite med sen vi sprang runt på savannen och det verkligen inte blev någon biff om vi inte fällde bytet själva.

Jag minns särskilt berättelsen om Charles Darwin – ja, ni vet den stora vetenskapsmannen bakom Om Arternas uppkomst som orsakade ett jäkla rabalder när han la fram sin teori om att vi i själva verket härstammade från aporna och en gång i tiden hade hoppat fram och hoat på alla fyra där i Afrikas djungel. Med sina teorier orsakade han en total implosion av den tidens egocentriska världsbild helt i klass med den Copernicus ställde till med nästan 400 år tidigare när han påvisade att jorden faktiskt inte låg i centrum av solsystemet – och den som AI orsakar idag när den totalt brädar oss med sin intelligens. Charles Darwin stod nämligen inför det stora, livsavgörande beslutet om han skulle gifta sig eller inte. Som den rationella vetenskapsman han var radade han upp för- och nackdelar (han hade säkert använt Excelark om det hade funnits på den tiden) och hur han än ställde upp ekvationen kom han hela tiden till samma svar: Ett giftermål var ren idioti! Familjelivet skulle göra anspråk på alltför mycket av hans värdefulla tid och mentala energi.

Hur slutade då historien och vad fattade vår käre Darwin för beslut? För den oinvigde skedde följande: Charles Darwin gifte sig och fick 10 (ja du läste rätt: 10!) barn – varav sju som levde till vuxen ålder – som sprang runt och störde pappsen när han försökte formulera sina vetenskapliga insikter. Och ändå gick han till historien som en av de mest inflytelserika och banbrytande vetenskapsmännen någonsin. Ja, ni fattar poängen. Också de mest rationella låter känslohjärnan ta över ibland, när rationalitetens överblickbara vidder tar slut och ersätts av något annat. Något som visserligen kan behöva tyglas med en smula realism och förnuft – som en machete som väjer vägen framåt genom djungeln – men som ändå i sin essens inte kan kondenseras ner till för- och nackdelar utan att förlora sitt sanna väsen.

*Hur mycket lyssnar du till ditt hjärta, din magkänsla – ja, din intuition och kroppsliga intelligens – när du navigerar dig framåt genom livet och fattar beslut?*

Det jag talar om är så klart kärleken. Kärleken och din längtan. Det som får just ditt hjärta att sjunga och som bidrar med meningsfullhet i ditt liv. Det som du inte gör för att vara rationell – för att det är “rätt” sak att göra, eller för att du tjänar pengar på det – utan sådant som du skulle fortsätta göra oavsett vad. Sådant som gör att du känner att du lever; drömmar som får förnuftet att skeptiskt utbrista: “Det där funkar aldrig!”. Samtidigt som kärleken, kreativiteten och lusten skickar virvelvindar av energi genom hela din kropp och får det att pirra så där underbart – och samtidigt lite läskigt – eftersom energin är så pockande, uppfodrande och kraftfull. För den vill ha dig att göra sådant som kräver mod – och som gör att du riskerar att förlora fotfästet!

För visst känns det i kroppen när det är ett “ja” eller ett “nej”. Ett “ja” känns som en expansion. Bröstet vidgar sig, det kittlar i magtrakten, nervositeten får dig att svälja en extra gång. Rädslan är närvarande, men nyfikenheten leder vägen. Och även om rädslan vill mota dig tillbaka till samma trygga landremsa som tidigare, känner du att du inte kan förbli kvar där med mindre än att du sviker dig själv. Så du vågar dig in i den svåröverblickbara djungeln. Du agerar helt irrationellt och låter förnuftet gifta sig med känslan.

Men ibland är det så många känslor där på en och samma gång, att det är svårt att känna vad som är vad. De olika viljorna inom dig har brottningsmatch och ena stunden är det ditt “ja” som har övertaget – för att i nästa ligga där knockad på sargen. Då kan det vara hjälpsamt med följande tankeexperiment: Om något inträffade som gjorde att du plötsligt INTE kunde göra det här skrämmande äventyret (resa till andra sidan jorden, gifta mig, gå på dejt, ta det nya jobbet…ja, du fattar), hur skulle du känna då? Är svaret lättnad? Då är det kanske inte rätt för dig just nu. Är svaret besvikelse och en känsla av kontraktion (bröstet sluts, andningen krymper, ångesten, dävenheten och missmodet tar vid)? Då är svaret troligtvis: KÖR! Ha tillit! Låt rädslan hänga med på äventyret, men som författaren Elizabeth Gilbert skriver: Låt den aldrig sätta sig i förarsätet!

Avslutningsvis kan det vara på sin plats med en liten nyansering. Intuitionen är varken att förakta eller höja till skyarna, lika lite som vi bör inrätta chatGPT som vår tids nya husgud och orakel. Forskning visar nämligen att intuitionen och våra känslor är kontextspecifika. Med andra ord, tolkar vi våra känslor genom att göra antaganden baserade på vad den specifika känslan i kroppen har signalerat tidigare i liknande situationer. Om du inte har varit i liknande situationer tidigare – eller råkar vara en sådan där huvudfoting som varken vill eller har särskilt mycket övning i att känna in kroppen – då är din förmåga att göra lyckade tolkningar minst sagt bristfällig. Den ledande känsloforskaren Lisa Feldman Barrett som har lagt fram teorin om konstruerade känslor beskriver risken med dessa tolkningar när hon avslöjar det dråpliga slutet på en till en början mycket angenäm dejt. Hela middagen kände hon nämligen det där lätta fjärilsfladdret i magtrakten och hjärnan kunde belåtet konstatera: “Wow, du gillar verkligen den här killen, Lisa!”.

För att några timmar senare utropa: Aldrig att jag träffar honom igen!”, när Lisa fann sig själv sitta hulkandes över en toalett med ett fjärilsfladder som avtagit i takt med att den illaluktande bruna sörjan i toalettskålen tilltagit.

Ungefär så enkelt kan vi lura oss själva. Hjärnan gör sin bedömning baserat på vad den erfarenhetsmässigt kommer fram till är mest sannolikt i den specifika situationen. Om hjärnan råkar vara ovanligt neurotisk blir därför det mesta rätt dystert.

Så vad är då lösningen? Hur kan förnuftet gifta sig med känslan?

Filosofen Bertrand Russell summerade det hela på ett träffande sätt när han uppmanade oss till följande:

“Live a life based on reason and guided by love.”

Till vårt “reason” fungerar AI ypperligt i många fall, men när det kommer till kärleken, till vår längtan – till de stora sprången i livet – ja då behöver vi något annat. För att överbrygga klyftan mellan hur vi lever idag och hur vi i framtiden önskar att vi skulle ha levt, då behöver vi ta känslan och modet till hjälp. För vad är det människor på sin dödsbädd ångrar allra mest? När sjuksköterskan Bronnie Ware intervjuade människor i livets slutskede var svaret som ständigt återkom följande: “Jag önskar att jag hade levt det liv som jag själv längtade efter, och inte det liv som förväntades av mig.”

Och det, kära läsare, behöver vi kanske visserligen förnuftet för att ta in – men kärleken och modet för att våga leva efter.

Veckans citat: “Live a life based on reason and guided by love.”, Bernard Russel

Veckans låt: Trust, Alexia Chellun

Veckans reflektionsfråga: Vilken daglig handling eller vilket språng i livet som du drar dig för att göra tror du att ditt framtida jag hade varit tacksam över att du gjorde? Vad skulle kunna vara ett första litet steg mot att göra just det? Kom ihåg: Börja i det lilla och fira varje framsteg!

Metta (kärleksfull vänlighet) till dig som väljer att lägga din ändliga tid på att läsa! Hoppas att reflektionerna var till glädje för dig.

/Josefin